Öppning

Här sker ingenting. Här ska inget rättas till eller rivas ned. Ingen tolkning är på väg. Ingen slutsats. Detta är den lösa änden av en tråd av ord som en gång var ljud. Ljud som en gång gav genljud här och där i universum, i någon vrå av rymden, eller kanske bara i ett hörn av en människas fantasi. Nu, medan dessa rader glider förbi dina ögon, har ljudens energi sedan länge klingat av, och endast deras spöklika spår står kvar på papperet. De har alla tystnat. Alla ljuden, och kanske också hela den världen, med människorna i den. Kanske har till och med det sinne som en gång tecknade spåren av dessa ljud på papperet sedan länge slutat andas. Liksom just detta ögonblick — det då du läste denna mening — är förbi, är alla bokens ögonblick förbi. Ögonblick och bilder som skulle ha gått förlorade i världshändelsernas feberheta sorl, om de inte hade skrivits ned här. De skrevs ned för att bli en bro mellan min värld och din. En bro från min värld, i det ögonblick jag skriver dessa meningar, till din, i det ögonblick du sätter dig ned för att läsa dem. Från denna sida nystar jag upp ordens tråd, och från den andra sidan samlar du upp orden. Liksom på barndomens tid, när Maman brukade repa upp garnet ur gamla kläder och vi tog tråden och gick varv efter varv runt i huset, så att garnet inte skulle hopa sig. Kanske kom din generation några år efter garnets värld — men föreställ dig: en gång, någonstans i världen, lekte barn så. Nu nystar jag upp ordens tråd, och du tar upp dem och bär dem in i din egen värld, så att de inte hopar sig här, i min värld.